Slovenienresa -med Sky Adventures i maj 2002

Mårten Jens  Jessica Jag



Jag sitter på den inbyggda balkongen på pensionat Jelkim Hram, som ligger i den lilla byn Dreznica, och försöker summera en veckas flygning i de Slovenska bergen. Det är lördag morgon och efter frukost skall vi packa ihop för att starta återresan till Sverige med våra två minibussar. Vi består av 18 personer som i Sky Adventures regi haft en härlig vecka även om vädret gjorde att det blev lite av varannandagsflyg. Vad jag inte vet när jag sitter där och skriver är att vi kommer att få ytterligare ett fint flyg på vägen hem. Från berget Kuk (Det stavas så men uttalas Kok) flyger vi söderut mot Italien, svänger av mot väst och följer dalen ner mot Kobarid och landar i Idrsko. Små samhällen som ligger i den vackra Socadalen. En härlig avslutning på veckan, som bara har en 27 timmars bilresa kvar!



Vandring upp till starten på Kuk!


Efter landning i Idrsko. (bonden på cykeln är lite upprörd över att vi gått i det höga gräset)


Men om vi tar det från början så var det avresa från Linköping den 4 maj 2002. Vi var 4 Linköpingsflygare, Mårten, Jessica, Jens och jag själv, som startade en 27 timmar lång bilresa. Efter påfyllning av flera skärmflygare i Helsingborg och Malmö bar det sedan av genom Europa till slutmålet, den lilla byn Dreznica, i Slovenien. Känd skärmflygarort för många svenskar, inte minst de gamla rävarna (eller örnarna!) i Linköpings häng- och skärmflygklubb. Vid lunchtid dagen därpå anlände vi som beräknat till vårt slutmål. Det hade regnat under hela resan och gjorde det fortfarande när vi kom fram, så vi åkte ner till den lite större orten Kobarid och käkade lunch innan vi återvände för en lugn eftermiddag på pensionatet.

Nästa morgon vaknade jag klockan 3 på natten och kikade ut över en stjärnklar natthimmel. Underbart, idag blir det flygning, tänkte jag, drog täcket över huvudet och somnade om. När jag sedan vaknade vid 7-tiden var det helt mulet och ännu en dag regnar bort. Efter frukosten tog vi istället våra bussar ner till Kobarid där vi besökte krigsmuseet. Det låter inte speciellt roligt och det är det inte heller, men det gav en ny dimension till det sköna landskapet härnere. Under 1:a världskriget låg fronten precis här i bergen runt Kobarid. Ernest Hemingway har beskrivit det mycket bra i boken "Farväl till vapen". Läs den! På eftermiddagen sprack himlen upp, men några åskmoln gjorde ändå flygning omöjlig, så jag bytte om till joggingkläder och sprang en runda upp för berget, förbi gamla byn Dreznica och vidare upp till en jättefin backglidningsbacke med möjlighet för vidare flyg ner genom dalgången. En dag fylld av intryck, även om de inte har med skärmflygning att göra.

Klarblå himmel! Idag blir det flygning, tänkte jag. Vi samlades som vanligt vid frukosten och laddade upp inför dagen. Alla var på strålande humör, vilket vi lyckades med även de regniga dagarna. Sedan gav vi oss av till Tolmin med bilarna fulla med skärmar och förväntansfulla flygare. Efter bunkring av lite proviant (man vet ju aldrig var man landar och kan bli sittande innan man blir upphämtad) slingrade vi oss upp på småvägar till starten på Kobala, eller ”koballen” som vi svenskar så lustigt kallar den. Starten ligger på en smal rygg med startmöjligheter både åt öst och väst. Grässluttningen är ganska brant och man ser orten Tolmin 800 m längre ner när man sprang iväg från berget.


Mårten laddar för flygning från Kobala över Tolmin


och så iväg!


Det var lugnt väder så här gällde det att försöka hålla höjd medan man flög mot vinden över hela staden till landningsfältet på andra sidan. Vid första flyget lyckades ungefär hälften komma dit och hälften landa på det nödlandningsfältet som ligger nedanför berget, före staden. Vid andra flyget hade termiken dragit igång och det blev en betydligt roligare eller oroligare resa, allt efter vilken läggning man har. Här lyckades många plocka termik och flygen blev mer eller mindre önskvärt fascinerande. Nu landades det dock lite överallt. Odlade åkrar, ängssluttningar, fotbollsplaner och så några som faktiskt landade på landningsplatsen. När jag sedan satt och hörde hur en del beklagade sig över att de knappt kom ner, blev jag lite lätt frustrerad, jag hade minsann inga svårigheter att komma ner, däremot att hänga kvar. Jag drog öron och speedade men det bara steg och steg var det någon som med skräckblandad förtjusning beskrev sitt flyg. Men även jag hade några riktigt fina flyg med många mindre lyft, men också många bröl från en vario som skrek om sjunk.

Även nästa dag började bra med en klarblå himmel och lite lätt vind. Frukost som vanligt vid halvnio och färdiga vid bussarna halvtio. Paulo och de andra grabbarna från pensionatet varnade dock om hårda vindar på alla startplatser, möjligen fanns en liten chans om vi startade från halva Stol (konstiga namn på bergtopparna här), så vi beslöt oss för att ta den chansen. Väl på plats insåg vi ganska snart att det var alldeles för blåsigt och dessutom från fel håll, snett in mot berget. Solen sken dock och det vare varmt i luften så vi som hade elevlicens, tog fram våra teoripärmar, satte oss i gräset och började första lektionen i utbildningen till steg 1. Sedan tog vi bussarna ner för att äta lunch. Eftermiddagen ägnade vi åt balansering och avslutade med en promenad genom en fantastiskt grönskande och vacker ravin som ledde in till ett vattenfall som hette ”Slap Kozjak”. Några badade (eller hur Mårten?) i det iskalla vattnet innan vi vandrade tillbaka till bussarna som vi ställt vid Napoleonbron. Bron över Socafloden med det mintgröna vattnet. Själv drog jag av mig överdragskläderna, slängde in dem i en av bussarna och sprang de 5 kilometrarna uppför den slingriga vägen tillbaka till vårt pensionat och hann lagom till kvällsmaten. Ingen flygning men en fin dag.


Är det inte Mårten som ligger där och plaskar?


Ytterligare en ”flygfri” dag! Det började upprepa sig. Soligt och fint, men för blåsigt. Ingen flygning på förmiddagen. Briefing igen klockan 3. Vad göra? Åka till Italien, rafting i Socafloden, bergsklättring? Några av oss valde vandring upp mot Krn. En jaktstuga halvvägs upp till toppen blev vårt mål. Väl däruppe intog vi medhavd matsäck samtidigt som vi beundrade utsikten. Vandringen dit gick över ängssluttningar, genom slån- och hasselbuskar fulla med fågelsång, vidare genom en underbar bokskog och slutligen en serpentinstig upp till stugan. Här togs det fotografier på allt och alla. Den intensivt blå gentianablomman som förgrund och Dreznica by nere i dalen med den typiska kyrkan mitt i byn.


Utsikt mot Dreznica


Sedan en snabb vandring ner igen så att vi inte missade briefingen som sa oss att det fortfarande blåste för mycket. Mycket trevligt ljug runt middagsbordet till långt fram på natten, men blåst på flygning i dag igen.
Nästa dag slängde vi in säckarna i bussarna, optimister som vi är, och stack iväg till Nova Gorica. Regnet hängde i luften men det ljusnade när vi närmade oss flygstället. Ett fint plattlandshang med adriatiska havet i bakgrunden. Fukt och moln gjorde dock att vi fick ta till reservplanen, Postojnagrottorna. Ett 2,5 mil långt grottsystem med imponerande salar fyllda med stalagmiter och stalaktiter. Stalaktiter växer från taket och stalagmiter från marken. (Se där lärde ni er något idag också). Sedan förbi hanget igen, som nu låg inbäddat i ösregn, så vi återvände hem lagom till dusch och middag. Sedan avslutade vi kvällen med att se Sverige få stryk av Slovakien i ishockey-VM. God natt!
Fina flygningar från Kobala hela nästa dag. Vid ett av flygen misslyckades jag med landningen men lyckades missa ett taggtrådsstaket, medan skärmen la sig rakt över en väg. Med lite hjälp fick vi snabbt ihop skärmen innan det kom någon bil och gjorde konfetti av den.


Ibland känns det bättre med en liten bild!


Vid en landning hamnade jag mjukt i gräset ca 100 m före landningsplatsen men till slut lyckades jag äntligen nå landningsplatsen. Ett pricklandningsförsök där jag missade det utlagda målet med 10 mm (eller om det var m). En mycket fin flygdag alltså. Det var dock någon som lyckades slita sönder en A-lina vid en misstänkt trädlandning.(Vet du nå´t om det Mårten?) Eftersom någon nämnde något om gitarrer i början på veckan så kom Claudio med en gitarr efter middagen, som han lånat av någon vän i byn, så sista natten blev lång med mycket ”skönsång”. Bl.a skapade vi denna grymt gripande blues direkt ur våra hjärtan:

I woke up in Dreznica, to a bright blue sky
I took my paraglider and went to Kobala, mountain high
but it was too windy, so I couldn’t fly

o.s.v……………………………

En härlig resa och minnen som man kan suga på när vintermörkret breder ut sig. (även om det inte blev så många flyg som man tänkt sig). Kan väl bara lägga till att hemresan tog 30 timmar istället för 27 eftersom vi lyckades rotera några varv runt München innan vi hittade rätt väg hem igen, och så gick avgasröret sönder på bilen vi åkte sista biten med. (eller hur Mårten?) Men allt sådant tar man så gärna bara man får flyga lite.

Här finns fler bilder och filmsnuttar för den som inte fått nog:
http://www.cederquist.com/dreznika/


Leif